The Deleted World- Poems Read online

  I toss and turn, my closed eyes

  reading the storm’s text.

  The child’s eyes grow wide in the dark

  and the storm howls for him.

  Both love the swinging lamps;

  both are halfway towards speech.

  The storm has the hands and wings of a child.

  Far away, travellers run for cover.

  The house feels its own constellation of nails

  holding the walls together.

  The night is calm in our rooms,

  where the echoes of all footsteps rest

  like sunken leaves in a pond,

  but the night outside is wild.

  A darker storm stands over the world.

  It puts its mouth to our soul

  and blows to get a tone. We are afraid

  the storm will blow us empty.

  VINTERNS FORMLER

  I

  Jag somnade i min säng

  och vaknade under kölen.

  På morgonen klockan fyra

  då tillvarons renskrapade ben

  umgås med varann kallt.

  Jag somnade bland svalorna

  och vaknade bland örnarna.

  II

  I lyktskenet är vägens is

  glänsande som ister.

  Det är inte Afrika.

  Det är inte Europa.

  Det är ingenstans annat än ’här’.

  Och det som var ’jag’

  är bara ett ord

  i decembermörkrets mun.

  III

  Anstaltens paviljonger

  utställda i mörkret

  lyser som TV-skärmar.

  En dold stämgaffel

  i den stora kölden

  utsänder sin ton.

  Jag står under stjärnhimlen

  och känner världen krypa

  in och ut i min rock

  som i en myrstack.

  IV

  Tre svarta ekar ur snön.

  Så grova, men fingerfärdiga.

  Ur deras väldiga flaskor

  ska grönskan skumma i vår.

  V

  Bussen kryper genom vinterkvällen.

  Den lyser som ett skepp i granskogen

  där vägen är en trång djup död kanal.

  Få passagerare: några gamla och några mycket unga.

  Om den stannade och släckte lyktorna

  skulle världen utplånas.

  WINTER’S CODE

  I

  I fell asleep in my bed

  and woke up under the keel.

  At four in the morning

  life’s clean-picked bones

  engage in brittle repartee.

  I fell asleep among the swallows

  and woke among eagles.

  II

  In the lamplight the ice on the road

  gleams like glycerine.

  This is not Africa.

  This is not Europe.

  This is nowhere else but ‘here’.

  And that which was ‘I’

  is only a word

  in the darkness of December’s mouth.

  III

  The asylum pavilions,

  lit up in the night,

  are bright as TV screens.

  A hidden tuning-fork

  in the great cold

  throws out its shivering tone.

  I stand under the starry sky

  and feel the world thrill

  through me, like the pulse

  of ants in an anthill.

  IV

  Three black oaks rear through the snow:

  rough, but nimble-fingered.

  In the spring, their giant bottles

  will froth with green.

  V

  The bus negotiates the winter night:

  a flickering ship in the pine forest

  on a road as narrow and deep as a dead canal.

  Few passengers: some old, some very young.

  If it stopped and switched off its lights

  the world would be deleted.

  ENSAMHET (I)

  Här var jag nära att omkomma en kväll i februari.

  Bilen gled sidledes på halkan, ut

  på fel sida av vägen. De mötande bilarna –

  deras lyktor – kom nära.

  Mitt namn, mina flickor, mitt jobb

  lösgjorde sig och blev kvar tyst bakom,

  allt längre bort. Jag var anonym

  som en pojke på en skolgård omgiven av fiender.

  Mötande trafik hade väldiga ljus.

  De lyste på mig medan jag styrde och styrde

  i en genomskinlig skräck som flöt som äggvita.

  Sekunderna växte – man fick rum där –

  de blev stora som sjukhusbyggnader.

  Man kunde nästan stanna upp

  och andas ut en stund

  innan man krossades.

  Då uppstod ett fäste: ett hjälpande sandkorn

  eller en underbar vindstöt. Bilen kom loss

  och krälade snabbt tvärs över vägen.

  En stolpe sköt upp och knäcktes – en skarp klang – den

  flög bort i mörkret.

  Tills det blev stilla. Jag satt kvar i selen

  och såg hur någon kom genom snöyran

  för att se vad det blev av mig.

  SOLITUDE (I)

  I was nearly killed here, one night in February.

  My car shivered, and slewed sideways on the ice,

  right across into the other lane. The slur of traffic

  came at me with their lights.

  My name, my girls, my job, all

  slipped free and were left behind, smaller and smaller,

  further and further away. I was nobody:

  a boy in a playground, suddenly surrounded.

  The headlights of the oncoming cars

  bore down on me as I wrestled the wheel through a slick

  of terror, clear and slippery as egg-white.

  The seconds grew and grew – making more room for me –

  stretching huge as hospitals.

  I almost felt that I could rest

  and take a breath

  before the crash.

  Then something caught: some helpful sand

  or a well-timed gust of wind. The car

  snapped out of it, swinging back across the road.

  A signpost shot up and cracked, with a sharp clang,

  spinning away in the darkness.

  And it was still. I sat back in my seat-belt

  and watched someone tramp through the whirling snow

  to see what was left of me.

  I DET FRIA

  I

  Senhöstlabyrint.

  Vid skogens ingång en bortkastad tomflaska.

  Gå in. Skogen är tysta övergivna lokaler så här års.

  Bara några få slags ljud: som om någon flyttade kvistar försiktigt med en pincett

  eller ett gångjärn som gnyr svagt inne i en tjock stam.

  Frosten har andats på svamparna och de har skrumpnat.

  De liknar föremål och plagg som hittas efter försvunna.

  Nu kommer skymningen. Det gäller att hinna ut

  och återse sina riktmärken: det rostiga redskapet ute på åkern

  och huset på andra sidan sjön, en rödbrun fyrkant stark som en buljongtärning.

  II

  Ett brev från Amerika satte igång mig, drev ut mig

  en ljus natt i juni på tomma gator i förstaden

  bland nyfödda kvarter utan minne, svala som ritningar.

  Brevet i fickan. Osaliga rasande vandring, den är ett slags förbön.

  Hos er har det onda och goda verkligen ansikten.

  Det som hos oss mest är en kamp mellan rötter, siffror, dagrar.

  De som går dödens ärenden skyr inte dagsljuset.

  De styr från glasvåningar. De myllrar i solgasset.

  De lutar sig fram över disken och vrider på huvudet.

  Långt borta råkar
jag stanna framför en av de nya fasaderna.

  Många fönster som flyter ihop till ett enda fönster.

  Natthimlens ljus fångas in där och trädkronornas vandring.

  Det är en speglande sjö utan vågor, upprest i sommarnatten.

  Våld känns overkligt

  en kort stund.

  III

  Solen bränner. Flygplanet går på låg höjd

  och kastar en skugga i form av ett stort kors som rusar fram på marken.

  En människa sitter på fältet och rotar.

  Skuggan kommer.

  Under en bråkdels sekund är han mitt i korset.

  Jag har sett korset som hänger i svala kyrkvalv.

  Det liknar ibland en ögonblicksbild

  av något i häftig rörelse.

  OUT IN THE OPEN

  I

  The labyrinth of late autumn.

  A discarded bottle lies at the entrance to the wood.

  Walk in. The forest in this season is a silent palace of abandoned rooms.

  Only a few, precise sounds: as if someone were lifting twigs with tweezers;

  as if, inside each tree-trunk, a hinge was creaking quietly.

  Frost has breathed on the mushrooms and they’ve shrivelled up;

  they are like the personal effects of the disappeared.

  It is almost dusk. You need to leave now

  and find your landmarks again: the rusted implements out in the field

  and the house on the other side of the lake, red-brown

  and square and solid as a stock-cube.

  II

  A letter from America set me off, drove me out

  on a white night in June through the empty suburban streets

  among built blocks, cool as blueprints, too new to have memories.

  The letter in my pocket. My unquiet raging stride a kind of prayer.

  Where you are now, evil and good really do have faces.

  Here, it’s mostly a struggle between roots, numbers, transitions of light.

  Those that run messages for death don’t shy from daylight.

  They govern from glass offices. They swell in the sun.

  They lean over their desks and look at you askance.

  Far away from that, I find myself in front of one of the new buildings.

  Many windows merging into one window.

  The light of the night sky and the swaying of the trees are caught there:

  in this still mirror-lake, up-ended in the summer night.

  Violence seems unreal

  for a while.

  III

  The sun is scorching. The plane comes in low,

  throwing a shadow in the shape of a giant cross, rushing over the ground.

  A man crouches over something in the field.

  The shadow reaches him.

  For a split-second he is in the middle of the cross.

  I have seen the cross that hangs from cool church arches.

  Sometimes it seems like a snapshot

  of frenzy.

  TILL VÄNNER BAKOM EN GRÄNS

  I

  Jag skrev så kargt till er. Men det jag inte fick skriva

  svällde och svällde som ett gammaldags luftskepp

  och gled bort till sist genom natthimlen.

  II

  Nu är brevet hos censorn. Han tänder sin lampa.

  I skenet flyger mina ord upp som apor på ett galler

  ruskar till, blir still, och visar tänderna!

  III

  Läs mellan raderna. Vi ska träffas om 200 år

  då mikrofonerna i hotellets väggar är glömda

  och äntligen får sova, bli ortoceratiter.

  TO FRIENDS BEHIND A BORDER

  I

  I wrote to you so cautiously. But what I couldn’t say

  filled and grew like a hot-air balloon

  and finally floated away through the night sky.

  II

  Now my letter is with the censor. He lights his lamp.

  In its glare my words leap like monkeys at a wire mesh,

  clattering it, stopping to bare their teeth.

  III

  Read between the lines. We will meet in two hundred years

  when the microphones in the hotel walls are forgotten –

  when they can sleep at last, become ammonites.

  SKISS I OKTOBER

  Bogserbåten är fräknig av rost. Vad gör den här så långt inne i landet?

  Den är en tung, slocknad lampa i kylan.

  Men träden har vilda färger. Signaler till andra stranden!

  Som om några ville bli hämtade.

  På väg hem ser jag bläcksvamparna skjuta upp genom gräsmattan.

  De är de hjälpsökande fingrarna på en

  som snyftat länge för sig själv i mörkret där nere.

  Vi är jordens.

  SKETCH IN OCTOBER

  The tugboat is freckled with rust. What is it doing so far inland?

  It’s a heavy burnt-out lamp, tipped over in the cold.

  But the trees still carry colours – wild signals to the other shore as if

  someone wanted to be fetched home.

  On the way back, I see mushrooms pushing up through the grass.

  Stretching for help, these white fingers

  belong to someone who sobs down there in the darkness.

  We belong to the earth.

  HEMÅT

  Ett telefonsamtal rann ut i natten och glittrade på lands-bygden och i förstäderna.

  Efteråt sov jag oroligt i hotellsängen.

  Jag liknade nålen i en kompass som orienteringslöparen bär genom skogen med bultande hjärta.

  CALLING HOME

  Our phonecall spilled out into the dark

  and glittered between the countryside and the town

  like the mess of a knife-fight.

  Afterwards, all night jittery and spent in the hotel bed,

  I dreamt I was the needle in a compass

  some orienteer bore through the forest with a spinning heart.

  FRÅN MARS – 79

  Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk

  for jag till den snötäckta ön.

  Det vilda har inga ord.

  De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!

  Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.

  Språk men inga ord.

  FROM MARCH 1979

  Sick of those who come with words, words but no language,

  I make my way to the snow-covered island.

  Wilderness has no words. The unwritten pages

  stretch out in all directions.

  I come across this line of deer-slots in the snow: a language,

  language without words.

  SVARTA VYKORT

  I

  Almanackan fullskriven, framtid okänd.

  Kabeln nynnar folkvisan utan hemland.

  Snöfall i det blystilla havet. Skuggor

  brottas på kajen.

  II

  Mitt i livet händer att döden kommer

  och tar mått på människan. Det besöket

  glöms och livet fortsätter. Men kostymen

  sys i det tysta.

  BLACK POSTCARDS

  I

  The calendar is full but the future is blank.

  The wires hum the folk-tune of some forgotten land.

  Snow-fall on the lead-still sea. Shadows

  scrabble on the pier.

  II

  In the middle of life, death comes

  to take your measurements. The visit

  is forgotten and life goes on. But the suit

  is being sewn on the sly.

  ELDKLOTTER

  Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till bara när jag älskade med dig.

  Som eldflugan tänds och slocknar, tänds och slocknar – glimtvis kan man följa dess väg

  i nattmörkret mellan olivträden.

  Under de dystra månaderna satt själen
hopsjunken och livlös

  men kroppen gick raka vägen till dig.

  Natthimlen råmade.

  Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.

  FIRE GRAFFITI

  Throughout those dismal months my life was only sparked alight when I made love to you.

  As the firefly ignites and fades, ignites and fades, we follow the flashes

  of its flight in the dark among the olive trees.

  Throughout those dismal months, my soul sat slumped and lifeless

  but my body walked to yours.

  The night sky was lowing.

  We milked the cosmos secretly, and survived.

  FRÅN ÖN 1860

  I

  En dag när hon sköljde tvätt från bryggan

  steg fjärdens köld upp genom armarna

  och in i livet.

  Tårarna frös till glasögon.

  Ön lyfte sig själv i gräset

  och strömmingsfanan vajade i djupet.

  II

  Och koppornas svärm hann upp honom

  slog ner på hans ansikte.

  Han ligger och stirrar i taket.

  Hur det roddes uppför tystnaden.

  Nuets evigt rinnande fläck

  nuets evigt blödande punkt.

  ISLAND LIFE, 1860

  I

  One day when she was rinsing clothes at the jetty

  the chill of the sea rose up through her arms

  and into her soul.

  Her tears froze to a pair of spectacles. The island

  gathered itself, its white grass bristling,

  and the herring flag streamed in the depths of the sea.

  II

  The swarm of smallpox caught up with him

  and settled on his face.

  He lies in bed, staring into the ceiling.

  What huge effort to move through this silence.

  The stain of this moment spreading out forever,

  this moment’s wound in its ever-widening pool.

  MIDVINTER

  Ett blått sken

  strömmar ut från mina kläder.

  Midvinter.

  Klirrande tamburiner av is.

  Jag sluter ögonen.

  Det finns en ljudlös värld

  det finns en spricka

  där döda

  smugglas över gränsen.